viljaochjunibloggen

 

Terrängen är ett enda stort fält med högt gräs. Vi placerar en dummy bakom vår rygg och rör oss sedan framåt. Juni går i koppel för att säkerhetsställa god position. Vi går och får varsin markering i gräset framför oss. Skickar sedan på apporten bakom oss.

 

Vid skogen bredvid fältet ligger ett antal bollar utplacerade. För Juni är linjen helt dold men jag beslutar mig för att skicka henne på den ändå. Meningen är att skicka - blåsa stopp - närsök.

Jag skickar, Juni försvinner för högt upp - jag stoppar - Juni tar inte signalen - jag nejjar - Juni stannar - jag belönar med rösten - blåser närsök.

 

När vi återkommer till linjen säger instruktören att belöna aldrig ett stopp som sker efter att du har "nej'at"  !!  Det lär hunden att det är ok att ignorera signalen....   Aldrig tänkt så förut. För mig kommer belöning efter korrigering automatiskt. Men det är klart att jag inte vill att hunden ska vänja sig vid att ignorera ett stopp och att hon ska stanna först när jag gormar..... 

 

Fokus på träningen ska vara stopp, inkallning och fotgående.

 

Vi fortsatte att gå på linje. Två hundar fick se en markering framåt, en markering bakåt. Under hela träningen hade jag själv bekymmer med att markera. Efter att jag har vänt om så har jag helt glömt bort var apporten föll.

Vilket inte hjälpte hunden särskilt mycket...

Stopp-signalen var under all kritik även den. För mig är det en konst att avgöra om jag ska stoppa hunden innan närsök, eller bara blåsa närsök..... ??  Har hunden apporten i näsan behöver ju hunden inget stopp?  Jag kan inte avgöra!

 

Juni månad har innehållit ett par fina träningstillfällen. Mer om det i nästa inlägg.