Juni avlämn från vatten / Vilja fysioterapi
Den senaste månaden har jag tränat mycket avlämningar från vatten med Juni. Inledningvsvis gick det inte alls bra, hon bara skakade sig. Jag tänkte att det här kommer aldrig att gå att lära henne...
Jag fick tänka efter hur jag själv var i träningen och jag kom då på att mitt kroppsspråk gjorde att hon skakade sig. Jag ville ta apporten ifrån henne och jag böjde mig därför fram = hon släpper och skakar sig. Jag kom då på att jag istället behöver sträcka på mig, luta mig något bakåt och låta henne komma till mig. Vips! Så har det redan gått bättre! Släpper hon apporten och skakar sig så har jag gått fram, haffat henne i skakandet och muttrat lite.
Platsen jag har tränat på har varit nästan bara på våra promenader vid Vättern och för smidighetens skull har jag haft tennisbollar. Nu när hon börjar förstå hur avlämningen går till kan vi börja va på andra platser och med andra apporter.
Idag har vi vid Oset och träffade Sandra och innan hon kom tränade jag med Juni i detta vatten. Lite sly i vägen som hon får ta sig igenom och det hindrar henne inte! Hon har släppt apporten första gången hon kom upp, då fick jag muttra lite åter igen och sen ge henne massvis med beröm när hon inte skakar sig.
Efter några gånger kunde jag backa till detta avståndet och Juni sprang för att få sin korv, hurra!
Jag och Vilja träffade Sandra idag för en koll på Viljas simteknik. Träningsprogrammet har kommit och om ett par veckor ska vi börja simträna. Vilja tycks simma avslappnat och fint och kommer i dagsläget inte behöva någon flytväst utifrån Sandras bedömning. Viljas steg i vatten (vattentrask, hon lyfter bakbenen ojämnt) var svårbedömt idag pga Vätterns höga vågor.
Gällande Viljas jaktträning får jag pausa vår träningsplan där med anledning av vår fysträning. Vi är begränsade till att köra 1 pass med jaktträning i veckan och ska då vara riktigt noga med uppvärmning, genomtänkt arbete och stretch efteråt. Det gör mig förstås ledsen, jag upplever att Vilja inte är helt 100 på hö-bak. Med det här träningsprogrammet hoppas jag att Viljas små tecken på känningar ska minska, annars behöver vi gå till veterinären och få anti-inflammatoriskt utskrivet. Det gör mig förstås ledsen, men jag är inte ledsen för jaktträningens skull utan för att jag inte vill att Vilja ska ha ont... Det finns inget som gör mig mer orolig än just det.
Kommentarer
Trackback
