viljaochjunibloggen

Så har den slagit till.... v a l p s j u k a n

Det enda botemedlet som finns, det är att få hem en valp. En ny liten krabat med hela livet framför sig, mogen att möta världen. Hur kan jag längta efter något som kommer att kräva så mycket av min tid och engagemang? Hur kan jag längta efter att börja om igen, när jag just fått en vuxen, vältränad och mogen 3åring till hund. Det är väl minst sagt oerhört bekvämt med en hund som förstår minsta vink och alltid (nästan) gör som jag önskar.

Nu vill jag alltså börja om, Från mötet med det lilla livet för första gången och lära känna varandra, och sedan få dela många år framöver tillsammans med mig och Vilja.

 

Hundarna är min familj, och jag tror, eller jag vet att det beror på bristen av trygghet i min barndom, att jag när jag växte upp hittade tryggheten i min Bästa Elsa som jag hade i så många år hos mig. Vilja kom till mig och Elsa i juni 2012, och hundarna blev min familj. Jag valde att skaffa Vilja medans Elsa fortfarande var ganska pigg och kry vid 12 års ålder, och jag fick ha henne samtidigt med Vilja i 2 år innan jag fick hjälpa henne över till andra sidan.

Jag saknar henne så mycket och jag tvivlar inte på att hon räddade livet på mig när jag hade det svårt under uppväxten.

Så det är vad mina hundar betyder för mig... De betyder allt, kanske mycket mer än för vissa andra som lever med hundar - men det är så det är för mig. Utan en hund i mitt liv skulle jag gå under... Om något skulle hända Vilja nu, om hon skulle bli skadad, kräva rehabilitering och inte kunna tränas, eller KATASTROFTANKE rent av skulle dö , det vore helt otänktbart... Men... Har jag då en till hund  ,kommer det slaget inte att slå ned mig lika hårt. Har jag 2 hundar har jag 1 kvar om något händer med den andre, helt logiskt. Men det är förstås inte den enda anledning till att jag vill skaffa en till hund.

Förutom kärleken valpen kommer att ge, glädjen, sällskapet till Vilja , så kommer det innebära en ny hund för mig att träna. En chans för mig som hundtränare att utveckla mig, få en ny nöt att knäcka, och nå samma "du o jag känsla" som jag och Vilja har tillsammans. Detta kan vara ett steg mot min dröm att en dag utbilda mig till instruktör.. Att kunna va en bra instruktör innebär ju att jag själv måste ha tränat hund, olika hundar, i några år.

Men allt är inte en dans på rosor.... Det finns nackdelar också, och den största stavas "hundvakt".

 

Jag vet egentligen inte om jag har någon som kan ha valpen när jag jobbar. För jobbar, det gör jag mycket. Tyvärr.

Idag på jobbet bestämde jag mig för att spara min semester till senare i år så att jag har veckor att ta av, ifall ifall det ska komma en valp. Det blir som första steget. Så jag har 4 veckor att ta ut. Det betyder att jag kan vara hemma till valpen är 12 veckor. En 12v valp är fortfarande väldigt liten, och jag kan inte räkna med att kunna lämna den ensam.

Min dagmatte då?  Jo , det är klart jag kan ställa frågan till henne (och i samband  med det erbjuda "löneförhöjning" , mer passning = bättre betalt).  men det känns så konstigt bara att ställa en fråga sådär rakt ut i luften, utan att ens en valp till mig är född. Skulle hon säga nej... så kommer det kännas motigt, som att det inte kommer att gå.

 

Men jag vet att jag vill ha en hund till. Att jag har rätt till en hund till. En ny bästa vän , och ett nytt material att tillhandaha ute på jaktträningar.