viljaochjunibloggen

Igår anordnades en träningsdag i Sjöön, utanför Fristad (i sin tur utanför Borås) i ordning av Ulla Sandrström och RSV's regi.  Det var först tänkt att deltaga ganska många, men i slutet var vi bara 6 förare som åkte med.

 

Typ as-långt att köra på den krokigaste vägen i Västra Götaland, men tills slut kom vi fram till en 100 % idyll.

Sjöön, en anläggning som verkligen är anpassat för den sortens träning som vi tränar. Det fanns allt man behövde. Vatten, långa linjer, äng, skog, vatten, vatten och lite vatten till. Dessutom kunde man övernatta, duscha, fina toaletter, inomhuslokaler att äta i, grill-möjligheter osv osv. En väldigt fin plats.

 

Jag har kommit att inse att Vilja har endel bekymmer med i-gångar i okänt vatten ,  och hinder i terrängen. När jag tränade för Håkan & Karina såg jag problemet för första gången; Vilja tvekade att gå över bäcken för att nå sin apport. Det tränade vi så att hon sedan gick över utan tvekan. Jag som alltid trott att hon älskar vatten....  Men bara för att hon kan gå i vatten där vi brukar leka vid/bada i så betyder ju inte det att hon känner sig trygg i allt vatten. Har jag kommit på. All vatten är olika, lika mycket som att alla fåglar är olika.

 

Det fanns mycket vatten att träna vid på Sjöön. Jag kastade först själv i en apport ,  inte så långt ut i vattnet. Vilja gick i utan tvekan. Sedan kastade någon annan en apport på andra sidan  ,  det blev desto längre simväg för Vilja. Då gick hon inte i.... Behövde mycket på-pushningar. Jag blir lätt bara passiv för jag inte vet hur jag ska göra... Denna tendesen följde med under hela träningsdagen. Vissa gånger tvekade hon mer, andra inte. Samtidgt som hon blir väldigt het på väg mot vid vatten, samt vid sidan bredvid vatten .  

 

I "hagen"  (en hage, typ 80 cm hög)  kastades en apport i och Vilja skulle då hoppa i hagen för att nå apporten. Jag trodde faktiskt inte att hon hade så svårt för att hoppa... Men åter igen; hinder i vägen. Hon tror liksom inte på sig själv på något sätt. Hon hoppade tveksamt över, tog apporten men när hon var fast på andra sidan så bara grät hon. Gnäll, gnäll och gråt och hon kunde inte förstå alls att hon skulle hoppa över.

Det gjorde ont i magen, så efter det tränade jag inte hagen mer. Fanns ingen idé. Dessutom är jag så rädd för skador.

 

Det här med dådkraft hos hund är nog något som Vilja saknar endel. Det syns hela tiden i vardagen. Hon morrar mot andra hundar, blir osäker/rädd vid okända stora hundar som hälsar på henne, hon kan skälla ut okända föremål i naturen som hon inte känner igen. Tyr sig och vänder sig till mig när hon blir osäker. Egentligen är det inte konstigt att hon har bekymmer med hinder i terrängen och med vilt. Allt är ju främmande. Och viljan att identifiera det som är främmande, är kanske inte jättestort hos henne.

 

Men! Hon har faktiskt burit en halvfrusen and några meter idag. Framsteg.